Vecka 40: Omtag i arbetet med djurskyddsregler
– vad betyder det för våra fjäderfän?
Jordbruksverket fortsätter arbetet med att uppdatera djurskyddsreglerna för sällskapsdjur. Efter att det tidigare förslaget väckte oro och frågor har myndigheten valt att göra om processen, med större fokus på dialog och delaktighet. För oss som håller höns, ankor och gäss kom ett särskilt relevant besked under informationsmötet: reglerna för tamfjäderfä ska hanteras i ett separat projekt.
Varför ska reglerna uppdateras?
Enligt Jordbruksverket togs många av de nuvarande bestämmelserna för sällskapsdjur fram i slutet av 1990-talet. Sedan dess har både lagstiftningen och kunskapen om djurens behov förändrats.
Syftet med översynen är att anpassa reglerna till den nuvarande djurskyddslagen och till vad forskning, erfarenhet och annan kunskap säger om djurens behov. Under mötet betonades att god djurvälfärd omfattar både fysisk och psykisk hälsa. Djur ska också kunna utföra beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande.
Jordbruksverket lyfte även att djurskyddet gäller varje individ, oavsett djurets storlek eller ekonomiska värde. Föreskrifterna ska göra det tydligare vad som förväntas av djurhållaren och ge förutsättningar för en mer enhetlig bedömning vid kontroller.
Det tidigare förslaget drogs tillbaka
Arbetet med översynen inleddes 2023 och ett förslag skickades ut på remiss under våren 2025. En remiss är ett sätt att samla in synpunkter och förbättringsförslag innan regler beslutas.
Enligt Jordbruksverket fungerade processen inte som avsett. Förslaget väckte oro och det uppstod missförstånd kring både innehållet och hur arbetet skulle gå vidare. Myndigheten valde därför att dra tillbaka förslaget och ändra arbetssättet.
Det innebär däremot inte att tidigare synpunkter har kastats bort. Jordbruksverket uppgav att både det tidigare arbetet och de synpunkter som kommit in fortfarande finns med som underlag. Frågor om utrymmeskrav lyftes som ett område där ytterligare arbete och dialog behövs.
Tamfjäderfä ska hanteras separat
En viktig del av informationen för fjäderfäägare är att Jordbruksverket ska avvakta med reglerna för hållande och skötsel av tamhöns, tamkalkoner, vaktlar, tamgäss, ankor och myskankor inom den pågående översynen av sällskapsdjursreglerna.
Planen är i stället att hantera dessa fåglar i ett separat projekt. Myndigheten förklarade att tamfjäderfä hålls för flera olika syften och under mycket varierande förhållanden – från ett fåtal fåglar i en hobbyflock till stora verksamheter med miljontals individer.
Jordbruksverket bedömer därför att hållandet av dessa fåglar behöver behandlas samlat i ett eget projekt. Vid informationsmötet var det ännu inte bestämt när projektet skulle starta. Myndigheten uppgav däremot att berörda ska få information och bjudas in till motsvarande dialog.
Mer dialog innan nya förslag går på remiss
För övriga sällskapsdjur delas arbetet upp i nio delar: en grundföreskrift och separata föreskrifter för olika djurgrupper. Tanken är att det ska bli lättare att anpassa reglerna till varje grupp och att föra dialog med dem som berörs.
Organisationer ska bjudas in till dialogmöten och få möjlighet att diskutera förslagen innan de går vidare till remiss. Privatpersoner ska också kunna bidra genom att lämna synpunkter via formulär på Jordbruksverkets webbplats.
Efter dialogen bearbetas förslagen innan de skickas på remiss. Om större förändringar görs efter remissen kan förslagen skickas ut igen för nya synpunkter.
Några av lagarna som finns idag
Mina tankar och åsikter
Vad Jordbruksverket behöver inse
Ett av de största problemen i dag är att industrifåglar och hobbyfåglar i stor utsträckning omfattas av samma regelverk. Reglerna är framför allt utformade med fjäderfä som produktionsdjur i åtanke – inte oss som är beredda att åka tre timmar till en fågelkunnig veterinär och lägga tusentals kronor på vård för en enskild höna, anka eller gås.
Det märks redan inom veterinärvården. När behandlingar ska registreras finns kategorier som ”slaktkyckling” och ”värphöna”. Men var passar en försäkrad sällskapshöna in, vars ägare behandlar henne på samma sätt som någon annan behandlar sin hund eller katt?
De nya reglerna kring antibiotika har dessutom skapat osäkerhet när hobbyfåglar behöver vård. Att motverka antibiotikaresistens och använda provtagning är självklart viktigt, men regler utformade för produktionsdjur måste också fungera när patienten är en enskild sällskapsfågel.
Det är det jag är rädd att man missar även i det nya omtaget av djurskyddsreglerna. Om alla fjäderfän fortsätter att betraktas främst utifrån ägg- och köttproduktion riskerar reglerna att slå mot de djurägare som faktiskt är beredda att göra allt för sina fåglar.
En höna kan vara ett lantbruksdjur i lagens mening – men för ägaren kan hon vara en familjemedlem. Det måste framtidens regelverk kunna ta hänsyn till.
Om fjäderfän även fortsättningsvis ska betraktas främst som produktionsdjur, varför överväger man inte ett system liknande triangelmärkningen som finns för hästar?
En ägare skulle exempelvis kunna registrera sin fågel som sällskapsfågel, vilket innebär att individen permanent undantas från livsmedelskedjan och aldrig får användas för kött- eller kommersiell äggproduktion.
Det skulle skapa en tydlig skillnad mellan fjäderfän som hålls för livsmedelsproduktion och de individer som faktiskt hålls som sällskapsdjur. Då skulle det också finnas bättre möjligheter att utforma regler för veterinärvård, läkemedel och djurhållning utifrån fågelns faktiska användningsområde.
Vad var problemet med förra remissen?
Jag är ett stort fan av Djurens Rätt och liknande djurskyddsorganisationer. Men den förra remissen visade också ett problem: när organisationer är med och påverkar regler krävs det kunskap om djurslagen i sig.
Fokus hamnade väldigt mycket på utrymme. Och ja – dagens regler ger på många håll alldeles för lite utrymme. Men det finns också en gräns för hur stora ytor man rimligen kan kräva. Framför allt tycker jag att sättet man räknade och mätte ytan på i den förra remissen inte var tillräckligt genomtänkt.
Hur jag tycker att utrymmeskraven bör bestämmas
Jag tycker att man bör utgå från storleksgrupper, liknande de som redan finns i dag: dvärgraser, mellanstora raser och tunga raser. Utifrån fåglarnas storlek kan man sedan sätta rimliga minimimått.
Men när man bestämmer hur stor en rastgård behöver vara bör man också ta hänsyn till hur fåglarna faktiskt hålls:
-
Är fåglarna frigående större delen av dagen?
-
Får de gå fritt när ägaren är hemma, men hålls i en skyddad rastgård när de är utan uppsikt?
-
Eller hålls fåglarna i det begränsade utrymmet hela tiden?
En rastgård som fungerar som ett säkert utrymme under delar av dagen är inte samma sak som ett utrymme där fåglarna tillbringar hela sina liv. Det tycker jag att regelverket behöver ta hänsyn till.
Vad är poängen med lagar om de inte följs upp?
Länsstyrelsen har ansvar för djurskyddskontroller, men vad är poängen med skärpta lagar om det inte samtidigt finns resurser för att kontrollera att de följs?
I dag kan en anmälan leda till kontakt med djurägaren eller ett kontrollbesök, men jag tycker att uppföljningen behöver bli bättre. Om brister upptäcks bör det också säkerställas att de faktiskt har åtgärdats. Nya och hårdare regler gör liten skillnad för djuren om tillsynen inte fungerar i praktiken.
Badvatten för ankor och gäss
För ankor och gäss är tillgång till badvatten fortfarande inte ett tydligt generellt minimikrav. Samtidigt är vatten en mycket viktig del av deras naturliga beteende och välfärd.
Om lagstiftningen nu ska göras om tycker jag därför att badmöjligheter bör få betydligt större vikt. Det borde finnas konkreta minimikrav på antal badplatser, storlek och utformning, anpassade efter hur många fåglar som hålls.
Det är märkligt att detaljkrav kan anges för exempelvis sittpinnar och andra delar av fjäderfähållningen, medan något så grundläggande för ankor och gäss som möjligheten att bada fortfarande inte har motsvarande tydliga minimikrav.
Bete för gäss
Alltför ofta klumpas gäss ihop med ankor och höns när regler för fjäderfä utformas. Men gäss är utpräglade betare och en stor del av deras naturliga födosöksbeteende består av att beta gräs och annan vegetation.
Därför tycker jag att gässens behov av bete bör få en tydligare plats i lagstiftningen. Precis som det finns särskilda regler kring bete och utevistelse för andra betande lantbruksdjur bör det finnas krav som tar hänsyn till gässens naturliga behov av tillgång till lämplig betesmark.
Sammanfattning
Jag är rädd för att det kommer att bli allt svårare att hålla lantbruksfåglar som sällskapsdjur om Jordbruksverket inte tar hänsyn till den utveckling som har skett. Höns, ankor och gäss hålls inte längre enbart som produktionsdjur för ägg och kött. För många är de individer och familjemedlemmar som får samma omsorg och veterinärvård som en hund eller katt.
Om regelverket fortsätter att utformas enbart utifrån produktionsdjur riskerar det att bli svårare att söka och få rätt vård. Det räcker inte heller med veterinärer som är villiga att behandla dessa djur – de måste ha ett regelverk som faktiskt ger dem möjlighet att göra det.
Jag vill se ett modernt djurskydd där det finns plats för båda verkligheterna: fjäderfä som hålls inom livsmedelsproduktionen och fjäderfä som hålls som älskade sällskapsdjur. De är samma arter, men sättet vi håller och vårdar dem på kan se helt olika ut.
Utforska mer
