En liten tjej som lärde sig att se
Jag ville skriva det här inlägget för att sprida hur viktigt det är att kunna känna igen när något är fel med sitt husdjur. Det här är Vanessa “Nessies” historia med glaukom.
Det gör ont att tänka på hur lätt jag kunde ha missat att något var fel med hennes ögon. Det var så subtilt att det hade kunnat gå obemärkt förbi. När jag började fundera föll många pusselbitar på plats kring hennes beteende.
Allt började med ett svagt glimmer i hur ljuset föll i hennes ögon. Första gången trodde jag att det var en synvilla i ögat. Hon hade som en grå dimma över sina ögon. Jag tänkte inte så mycket på det då. Hon åt, drack och betedde sig normalt.
Andra gången, bara några veckor senare, lyfte jag upp henne och såg den grå dimman igen — nu mycket tydligare. En annan sak blev också tydligare för mig: jag hade sett den här typen av grå dimma i ögon tidigare, hos gamla hundar. När jag insåg det förstod jag att något var fel.
“Har du kollat om pupillerna reagerar på ljus?” var den mest hjälpsamma kommentaren jag fick. Med mina amatörmässiga veterinärkunskaper testade jag detta, och de reagerade inte. Det var här jag bestämde mig för att boka en tid hos veterinären.
Medan jag väntade på veterinärbesöket hann jag reflektera mer över hennes beteende. Hon hade väldigt dåligt självförtroende, till den grad att jag nästan trodde att hon var sjuk redan när hon först kom hit. All hennes trygghet verkade komma från att vara nära sin syster.
En annan tanke som slog mig var att jag ofta hade hittat henne ensam i deras rastgård den senaste tiden, bara sittande för sig själv. Då tänkte jag att det bara berodde på att hennes syster var ruvig. Hon kunde heller inte riktigt hänga med flocken när de gick fritt, och hon missade även när jag erbjöd godbitar.
En mening som veterinären sa när hon kom tillbaka efter undersökningarna med Vanessa sammanfattade alla mina tankar:
“Du hade rätt.”
Veterinären förklarade för mig att hon troligen inte hade särskilt mycket syn kvar alls. Tester visade att pupillen inte reagerade på ljus i höger öga, medan hon fortfarande kisade mot ljuset i vänster öga, vilket tydde på att hon kunde se åtminstone lite där.
Det största problemet var dock trycket i höger öga, som låg på 54 (normalt ligger det runt 17–20). Det gav henne diagnosen glaukom.
Glaukom innebär kraftigt förhöjt tryck i ögat och kan orsaka intensiv smärta, vilket i sin tur kan leda till illamående och kräkningar.
Det förklarades för mig att brinzolamid (en medicin som används vid glaukom) fungerar på papegojor men kan vara giftig för duvor. Så vilken kategori hamnar höns i?
Veterinären förberedde mig på att hon troligen skulle behöva operera bort ögat, men att det i nuläget var bäst att vi träffade en ögonspecialist som kunde undersöka ögonen mer noggrant och ge oss råd om en behandlingsplan.
Denna ögonspecialist hade aldrig tidigare sett en höna, men hade behandlat flera papegojor. Som tur var tycker de om att ta “specialfall”, så vi behövde inte vänta länge innan vi fick en tid, bara fyra dagar senare.
Ögonspecialisten kunde inte se något fel på “botten av ögat” på vänster sida. Min andra veterinär tror däremot att ytan på vänster öga fortfarande är skadad, även om man antar att hon har viss syn kvar där.
Jag minns inte riktigt vad de sa om höger öga mer än att den andra veterinären hade konstaterat att trycket var väldigt högt.
Hos hundar rekommenderas det att ett högt tryck åtgärdas inom 30 minuter för att undvika bestående synförlust.
Veterinären googlade faktiskt framför mig vilka trycksänkande ögondroppar som har störst effekt på höns (och kontrollerade sedan även i facklitteraturen). Han hade dessa droppar på kliniken, och för att lugna mina farhågor kring biverkningar fick hon sina första droppar där på plats. Inga biverkningar noterades.
Vi hade några fler veterinärbesök (hos den första veterinären) för att följa upp om trycket gick ner, och det gjorde det — väldigt långsamt. Men jag var glad att det faktiskt fungerade.
Under den här tiden förändrades hennes beteende drastiskt. Hon satt mest på sin pinne i hagen och rörde sig inte. Hon åt och drack bara om man visade henne maten och vattnet. Hon slutade också att gå fritt med de andra hönsen.
Jag började ge henne frukost och middag som jag gjorde speciellt för henne. Jag blandade foder anpassat för mer sjuka fåglar och lade till mat som sägs kunna stödja ögonhälsa.
Sedan stannade trycket på 42 i över en månad.
Då kom diskussionen upp om vilka våra alternativ var om trycket skulle fortsätta ligga så här:
- Experimentell medicin där man förstör ögat, eftersom inga veterinärer i Sverige vill operera bort ett fågelöga på grund av dess komplexa anatomi.
- En annan typ av trycksänkande ögondroppar
- Avlivning
Vi valde att gå vidare med att prova en annan typ av ögondroppar, eftersom även dessa inte hade testats på höns eller fåglar. För att vara på den säkra sidan fick hon sina första droppar på kliniken.
Den dagen vi skulle prova de nya dropparna mätte veterinären trycket igen innan behandlingen. Något fantastiskt hade hänt — hennes tryck hade sjunkit från 42 till 37!
Jag förklarade att jag hade gett henne “specialmåltider”. Både jag och veterinären trodde att detta kunde ha bidragit till läkningsprocessen, med antioxidanter och vitaminer.
Vi fortsatte ändå med de nya dropparna och satt kvar på kliniken i ungefär en timme, där veterinären så vänligt tittade till oss då och då och kontrollerade hennes andning för att säkerställa att hon inte fick några biverkningar.
Latanoprost-ögondroppar kan ha astma som biverkning.
Från och med här blev hon en helt annan fågel. Hon förändrades så mycket! Två veckor senare gjorde vi en ny tryckmätning och då hade det landat på vårt mål: 30.
30 anses vara en acceptabel nivå hos ett djur med glaukom.
Den största skillnaden vid det här besöket var hennes beteende. Hon hade varit väldigt stressad vid alla tidigare besök och flåsat, men nu var hon så lugn att hon nästan somnade i mitt knä. När veterinären kom för att undersöka ögonen visade hon till och med lite ruvig “saz” — det säger en hel del om hennes trygghet.
Och här är vi idag, med en plan om att gradvis glesa ut kontrollerna tills de bara behövs en gång per år.
Hon kommer att fortsätta på exakt samma medicin resten av livet:
- Brinzolamid-droppar 3 gånger om dagen
- Latanoprost-droppar 1 gång om dagen
- Anti-inflammatorisk smärtlindring 2 gånger om dagen
Hon behöver inte längre specialfrukost och -middag och äter själv igen. Hon tvekar fortfarande lite inför att gå fritt, men rör sig mycket bättre.
Vad som kan ha orsakat hennes glaukom?
Veterinären trodde att den mest sannolika orsaken var att hon någon gång i livet fått en stöt eller hackning mot huvudet som orsakat skadan. Om jag ser tillbaka på vad hon berättade vid första besöket, och hennes beteende från dag ett, tror jag själv att hon redan hade någon form av ögonproblem när jag köpte henne.
Det som gjorde att jag valde just henne var att jag såg en ensam liten tjej stå i ett hörn och stirra in i väggen. Under den sista månaden innan diagnosen hände dessutom något som verkar ha påskyndat problemen i ögat.
Jag har försökt läsa på om glaukom hos höns, men det finns väldigt lite information. Det jag har hittat är att glaukom är väldigt ovanligt hos höns, men de fall som finns rapporterade verkar nästan alltid gälla silkeshöns.
Första gången jag skrev detta inlägg var samma år som hennes diagnos, vid det tillfället var Vanessa 1,5 år. Trycket har gått upp och ned flertal gånger men jag känner mig så tacksam att säga att hon är fortfarande här idag, 3 år senare och i vinter fyller hon 5 år.